Min ponnyvolvo

Får en frän kommentar av käraste

"när du åker på motorvägen i sisådär 130-140 med din bil, ser det ut som en karikatyr av ett ponnyekipage, du har liksom spöet i ena handen och tyglarna i den andra, vilt flaxande med benen och jättelånga sporrar. "Kom IGEN NU BILEN LIIIITE TILL!!!""



Jag vet inte vad jag ska säga, lite gulligt är det ändå. Volvon rullade över 26 000 mil förra veckan. Och gick igenom besiktningen helt UTAN anmärkning. Det är en kärleksförklaring det här. Jag och min Volvo lever i symbios. När den gått 120 mil på 4 dagar har jag också gjort det och känner mig lika sliten som han gör. Vi är verkligen "ett". Kommer bli allvarliga problem när pappa får för sig att sälja V. Vi måste skriva i annonsen att ett gott hem är viktigare än priset, precis som med hästarna man säljer. Nej usch! Jag kan inte sälja min älskling, jag klappar honom varje gång han startar, (vilket är ALLTID) knock knock on wood.. Jag låter honom stå inne i varmgarage. motorvärmare, oljebyte, filterbyte, är jättenoga med bra skor så att han inte får ont. Gud va kul vi har haft, V och jag.. När V dör kommer jag sjukskriva mig flera dagar. nåja, den dagen den sorgen.


blondinbonden

RSS 2.0